Vi var glada att vi hade fått en bebis som sov på nätterna. En bebis som sov i spjälsängen. Vi hade andningslarm, dessutom.
Andra krampen.
Jag fångade upp en liten lealös kropp ur spjälsängen. 4 månader. Febervarm med stötiga andetag. Jag visste vad som hade hänt men vad skulle man göra när den redan var slut? Vi ringde 1177 som tyckte att vi skulle öppna fönstret. En gång, ingen gång. Två gånger, ingen fara.
Tredje gången.
En liten hand öppnades och stängdes. Vi hade varit till affären och Disa sov i babyskyddet. Vinter. Overallen var uppknäppt, men det blev för varmt. Den lilla handen vinkade i 30 minuter.
Jag minns de där första. Särskilt nu när Unni är i samma ålder. Nästan så jag förväntar mig att hon ska börja krampa också. Hemska tanke. Hon har inte Dravet, måste jag intala mig själv. Många gånger varje dag.
Disa krampar flera gånger i veckan. Igår helt out of nowhere. En liten vinkande hand. En flackande blick. -”Oj, oj oj”. -”Disa, krampar du nu?” -”Jaaaaa.” Sedan den stora. Den fula. Den blåa. Den som gör att jag håller din hand extra hårt. Det dröjer innan den släpper. Alldeles svettig. Du, efter att ha krampat ett maratonlopp. Jag, av rädsla, för att förlora dig.
