Våren kom till slut. Vintern var lång och snön låg längre än vanligt.

Så hur är det? Frågan som aldrig riktigt kan svaras på. Det blir aldrig riktigt helt sant.

Kanske är det stabilt. Stabilt bra eller stabilt dåligt? Det vet man aldrig.

Dagar som denna, då vi nästan kunnat göra det vi velat känns bra. Storasyster kunde ha en kompis hemma. Hela familjen kunde promenera Korpens tipspromenad och Disa fick springa sista biten. Den nya rullstolen är bra, smidig och samtidigt stabil. Disa var ledsen över att inte få sparkcykla som de andra men nöjde sig med stolen. Och sprang som aldrig förr upp för sista backen. Med vevande armar och ryckiga ben. Och hemma genomförde vi ett bad och Disa fick följa med och handla. Trots att just handling på sistone triggat kramper. Ibland måste man leva. Kanske är det stabilt.

Men igår. Frukost över hela bordet, för ryckningarna gör att inget hålls stadigt. Utbrott för allt som inte går som det ska. Tårar. Vid kvällsbadet kom första krampen. Jag klarar knappt att höra hennes jämmer när det startar. Att se hennes livrädda ögon och att känna hur hon klamrar i min tröja. Samtidigt snabbt skölja och få ur badkaret. Hon sov hela kvällen men när natten kom kom kramperna åter. Kippande efter andan. Då känns inget stabilt.

Disa har utretts gällande sin intellektuella utveckling den senaste månaden. I fredsgs sammanställdes det. Ospecificerad intellektuell funktionsnedsättning. Säger inget alls men ändå allt. Allt är som vanligt men ändå är allt förändrat.

Om du bara kunde se dig själv i mina ögon.