Det är inte så ofta jag blir rädd. Sen start har jag blivit mekaniskt och nästan känslokall. Idag ropade jag rakt ut. Jag minns inte att jag någonsin sett henne rycka så kraftigt, så otroligt mycket i precis hela kroppen. Till och med ögonlocken. Säkert har jag sett det. Säkert har båda flickorna haft så men jag har glömt, förträngt långt bort i minnet.

Vi satt och läste tillsammans nere i hennes lilla kökshörna. Där trivs hon. Lungt och stilla. Så plötsligt fick jag världens smäll i ansiktet av hennes arm som for upp, hann förundras över hur den lilla kroppen kan bli så stark. Sen drog hon i golvet i jordens smäll. Hon låg där helt utan kontroll över sina rörelser, varenda liten del av hennes kropp ryckte. Inte som det brukar. Mycket mer. Andreas kom springandes med medicin. Lillebror Milo glömdes bort i vagnen men somnade ifrån turbulensen. Andreas ropade efter syrgas och jag sprang. Paniken när den inte stod där den ska. Där den alltid står. När det gick upp för mig att en är på landet och en hos kortisfamiljen trodde jag att jag skulle sluta andas. En kort sekund blackout och stress i tron om att vi inte kunde hjälpa Saga med andningen. Kom sen på att vi har en back med fyra fulla tuber. Fick fram en och hittade en fungerande slang men utan mask. Hon fick i alla fall ett flöde under näsan. Det räckte. Vi hade ingen saturationsmätare vilket är dumt men vi gick på färgen i ansiktet. Den säger rätt mycket, ibland en bättre måttstock än mätaren.

Det var ingen lång kramp. Efter fem minuter minskade rycken och innan tio minuter slappnade hennes kropp av helt igen. Kanske hade hon mått bra även utan syrgas men jag vill aldrig behöva testa.

Efteråt såg hon inte levande ut. Andningen lätt och huden blek. Det är obehagligt men så är det ofta. Kanske var hon blekare än vanligt eller så var det bara kontrasten mot de röda fläckarna i ansiktet som blev av krampen. Nu sover hon intill mig och jag släpper henne inte.

Vill viska lämna mig aldrig men de orden vågar jag inte ta i min mun. Jag har viskat dem förut och förlorat. De kommer inte över mina läppar igen.